Undrar om det är tisdagen i Sthlm som spökar.
Red i onsdags, en riktig katastrofrunda... Hon blev skrämd 50m hemifrån på vägen ut, sen gick hon som på nålar och blev rädd för precis allt.... Puh, jag var nästan gråtfärdig innan vi var klara....
Igår fick Jessica besked från sin röntgen och hon helt fri från metastaser! Och den förändring de såg på skiktröntgen härom veckan hade krympt! Helt fantastiskt underbart!
Hann med en lång kopp kaffe med henne idag. Så länge sen vi sågs!
Känns så himla konstigt. Nu är ju jag "frisk". Det var liksom så skönt, för oss båda, när vi var sjuka båda två... Så skönt att ha nån som förstod precis.... Så skönt att ha nån att gnälla över allt cancer-relaterat. Nån som inte bara la huvudet på sned och tyckte synd om en, utan som kanske hade konkreta förslag och tips, eller kunde hjälpa till att spy galla på eller skratta åt cancer-saker. På nåt sjukt sätt saknar jag att vara sjuka ihop. Och saknar att vara det där stödet åt Jessica som jag kunde vara eftersom jag fick cellgifter först. Hur ska jag kunna vara nåt stöd nu?
Har fått kallelse till mammografi. Känns så konstigt. Jag vill ju hellre gå på skiktrönten. Varför skulle det finnas nåt i andra bröstet, det kan ju lika gärna sitta knät, liksom.
Det är så många jag möter som säger "åh vad skönt för dig, nu är det över!". Jag har så svårt att hålla med dem... Dels har jag en lång väg kvar innan jag är tillbaka helt. Blir ständigt påmind om att jag inte kan det jag kunde, mentalt. Dålig rörlighet i armen, smärta och ömhet över bröstet och överarmen. Men dels så har jag också en gnagande känsla av att det inte är över. Eftersom min cancer kom från ingenstans, varför skulle jag inte kunna få cancer igen, nån mer stans? Metastaser, eller "ny" cancer. Varför skulle det vara slut nu?
Jag är inte rädd, tror jag. Tror bara inte det är över....